Den hälsosamma gemenskapen

Peter Strang Nov 11, 2021

Vad är viktigast för dig just nu?” Jag ställde frågan till den femtionioåriga mannen som jag var ansvarig för som cancerläkare, för jag ville förstå hur jag bäst skulle kunna hjälpa honom. Han hade en lysande karriär som hög chef och han trivdes med sitt jobb, men nu hade han drabbats av en svår cancersjukdom.

   ”Min familj. Och mina vänner. De betyder allt för mig.” Svaret kom snabbt och utan tvekan och jag såg i hans ögon att han verkligen menade vad han sa.

Hans svar är inte unikt. När folk får rangordna vad som är viktigast i deras liv, kommer alltid gemenskap, vänskap och kärlek på första plats, oavsett om man är ung eller gammal, kvinna eller man, frisk eller sjuk. Frågan blir särskilt tydlig i vissa situationer i livet, men också i vardagen är gemenskap det som gör livet värt att leva. Mitt i livet kanske vi även ger andra svar: någon menar att det bästa som finns är att äta god mat med vänner, andra säger att de lever upp när de sjunger i kör, deltar i motionsträning, i en bokcirkel eller när de tittar på sport. Och vissa älskar sitt jobb. Utåt sett verkar det handla om god mat, musik, motion, böcker, idrott eller jobbet men om man tänker efter är gemenskapen den bakomliggande faktorn. God mat blir så mycket godare när man delar mat med vänner och en idrottsupplevelse blir så mycket intensivare när man får dela upplevelsen med andra entusiaster. Så är det också med jobbet: det man ofta värdesätter mest är arbetskamraterna, teamkänslan, gemensamma mål.

Gemenskap är vår överlevnadsfaktor

Det finns en utvecklingsbiologisk förklaring till att gemenskapen är så viktig för oss människor. Allt sedan tiden på savannen för 100 000 – 200 000 år sedan har människans hot varit fysiska: risken att bli dödad av ett lejon eller av fiender. Människan är varken snabb eller stark jämfört med ett lejon, men när vi lärde oss gemenskap, att hålla ihop, blev vi starka. En människa är ett lätt byte för ett lejon, men tjugo karlar med stenar och käppar kan jaga bort och till och med döda rovdjur. 

När människan gör något som är gynnsamt för överlevnaden, skapar hjärnan både belöningssystem när man gör rätt saker och varningssystem när man gör något som är farligt. Att lämna gruppen, även för en kortare stund, har inneburit ett överlevnadshot och då har varningssystemet i form av stresshormoner och blodkärlssammandragningar slagit till. Samtidigt har hjärnan alltid belönat handlingar som skapar gemenskap och starka band, oavsett om det handlat om gemensam sång och dans vid lägerelden, om vänskap eller parrelationer.

Ny värld men gamla gener

Idag lever vi i en ny värld, där det är osannolikt att möta lejon, men våra gener är gamla. Därför är ofrivillig ensamhet fortfarande förenad med långvarig frisättning av stresshormoner och blodkärlssammandragningar, vilket på sikt ökar risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Samtidigt belönar våra hjärnor alla former av gemenskap oavsett om det handlar om en parrelation, körsång, gemensam middag eller att titta på idrott tillsammans med goda vänner.

Den välgörande och hälsosamma gemenskapen

När vi är i gemenskap mår vi bra och det beror på alla hormoner och signalsubstanser som frisätts. Gemenskap med kroppskontakt frisätter lugn-och-ro hormonet oxytocin och de flesta former av gemensamma aktiviteter som körsång, gemensamma middagar, dans eller idrott frisätter bland annat dopamin och endorfiner, som får oss att må bra för stunden. Men gemenskapen har också betydelsefulla effekter för hälsan även på lång sikt.

Gemenskap – även med djur 

Gemenskapen med andra människor får oss att må bra. Ibland hinner vi inte umgås på grund av stress i vardagen men när vi väl får tid är en vanlig reaktion att vi utbrister: ”Vi måste ses oftare!” För efter en kväll med goda vänner känner man sig uppfylld av glädje och välbefinnande. Idag finns det robust vetenskap som säger att gemenskap skyddar på ett mätbart sätt mot hjärt- och kärlsjukdomar och att effekten är jämförbar med den effekt vi får av hälsosam mat, motion eller av att inte röka. Att dessutom bjuda på sig själv och kunna hjälpa vänner innebär också att man mår bra för stunden och att man till och med lever längre. Det finns det studier på.

Men det finns också andra typer av samhörighet som är bra för oss. Under pandemin har många skaffat sig husdjur och det är inte så konstigt. Relationen med en hund eller en katt kan vara otroligt stark, samtidigt som hälsoeffekterna är tydliga. Till och med den välansedda läkarorganisationen American Heart Association har slagit fast att hundägarskap har tydligt samband med minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar. Men beror det på att man promenerar mer när man har hund, eller kan det bero på den välgörande gemenskapen? Jag tror på det senare, för också i omfattande metaanalyser över studier som gjorts kring kattägarskap, ser man lika stora hälsoeffekter.


Samhörighet med naturen

Pandemin har också påmint oss om vårt behov av naturen som varit människans boplats allt från tiden på savannen till vår tid. Många har passat på att skaffa sig en sommarstuga för att komma nära grönskan och vattnet. Också här svarar vår längtan till naturen mot ett hälsobehov. Idag finns det en hel del forskning kring det som kallas för Green spaces, grönområden. Samtliga rapporter visar att vistelse i naturen gör oss lugnare och ökar välbefinnandet. Effekterna är mätbara i hjärnan men också i blodprover. Studier visar att det till och med räcker att titta på naturen genom ett fönster, för att få positiva hälsoeffekter. 

Om vi dessutom motionerar i naturen, adderas hälsoeffekterna. Också här finns ett forskningsområde som kallas för forskning kring Green Exercise. All motion har goda hälsoeffekter både på blodfetter, blodsocker och andra parametrar, men data tyder på att motion ute i naturen är särskilt gynnsam. Det finns till och med studier som visar att samma belastning upplevs lättare när man motionerar utomhus, kanske för att man distraheras på ett positivt sätt av grönskan, vattnet och den friska luften.

 


En vandring i solen

För mig är alla ovannämnda effekter viktiga. Också i mitt liv är nära relationer det viktigaste jag har. Jag har också stortrivts med mitt arbete både som läkare och forskare men om jag försöker tänka på när arbetet varit som bäst, är det nog när jag haft långa kontakter med samma patienter och närstående, eller när jag gjort forskning i nära samarbete med andra personer i min forskargrupp.

Jag har ett stort behov av egentid och inser att också då är jag i en form av samhörighet. Det finns stunder när jag behöver komma i kontakt med mitt inre jag och det gör jag bäst under långa vandringar eller joggingturer i solen. Det händer att jag går ut en tidig morgon när allt är tyst och vindstilla, dofterna är tydliga och luften är klar. Då känner jag en stor samhörighet med naturen, inte ensamhet.

-

Peter Strang är cancerläkare, professor i palliativ medicin vid Karolinska Institutet och Stockholms sjukhem, samt författare. Han är även vetenskaplig ledare för Palliativt Kunskapscentrum i Stockholms län.  Inom forskningen har han ofta ägnat sig åt smärta, symtom, existentiella frågor och frågor om gemenskap. Peter skriver läroböcker, populärvetenskapliga böcker, existentiella tankeböcker och romaner.

Källa och vidareläsning: Peter Strang: Den hälsosamma gemenskapen – med människor, djur, naturen och något större. Libris förlag 2021