top of page

Ulrikas häftigaste resa: från en riktig käftsmäll till viktminskning och hälsa

Jag är en person som alltid sätter andra före mig själv och som har svårt att säga nej, inga direkt bra referenser då jag inte valde att prioritera mitt egna mående. Jag var och har alltid varit medveten om att jag en dag kommer behöva prioritera mig själv om jag inte tänker om. Jag har dock alltid rört på mig och gillat motion, vilket jag idag inser varit min räddning och balans i livet.


Jag har åkt berg och dalbana när det gäller vikten och har inte lyckats prioritera eller fokusera på att gå ner de 30 kg jag fick under graviditeten med mitt första barn 1995 – det är många år sedan nu. Vikten har gått upp och ner sedan dess. Jag har genom hela mitt liv fått höra att jag har varit stor. När vi skulle köpa jeans när jag var tonåring sa de: 'Vi har inga kläder som passar henne.' Jag blev även mobbad för min storlek från mellanstadiet ända upp till högstadiet. Min envishet har varit min räddning, men jag har också haft tur att få ett jobb som 15-åring tack vare min förmåga att baka. Det var genom detta jobb som jag fick bekräftelse, utan någon mobbning, bara uppskattning.


När jag åter valde att sätta mig i skolbänken 55 år gammal och läsa till specialistsjuksköterska inom psykiatrisk omvårdnad som en ny resa började, som kom att förändra mitt liv helt vill jag nog påstå. Jag hade en chef som till en början peppade mig i min roll som biträdande chef men ändrade sitt förhållningssätt till att motarbeta. Hela min arbetssituation blev komplicerad och svår. Jag fick ett nytt uppdrag vilket kändes oerhört bra till en början...


Då kom nästa smäll, mina barns pappa gick från svårt sjuk till döende på några månader. Vi hade varit separerade i över 10 år, vi var vänner hela tiden, vi hade känt varandra i över 30år. Jag hade hela tiden funnits som stöd för både honom och våra barn under tiden efter separation när det gällde det mesta kring hans sjukdom. När jag kom upp en dag till sjukhuset sa han till mig ” Ulrika, nu får du ta över”. Då förstod jag direkt. Jag fick det tuffa beskedet att han inte skulle överleva och att behandlingen skulle avslutas. Jag behövde nu berätta detta för våra barn. HUR berättar man på ett ”bra sätt” för sina barn att deras pappa inte kommer leva längre.. Mitt livs absolut svåraste samtal kan jag säga.


Studierna flöt på bra tills det var dags för min magisteruppsats, mitt livs läskigaste ögonblick. Skulle jag verkligen klara av detta?.. Samtidigt hjälpte jag mina barn med allt arbete kring ett dödsbo samt att tömma bostaden och rensa bland alla saker som även tillhört mig eller oss när vi var gifta. Fy tusan vad det var jobbigt. Jag kämpade på för jag ville hjälpa dem och samtidigt klara av skolan. Inser idag att det var ett sätt att ”fly” in i en värld där jag var behövd samt inte ville misslyckas med.


Det jag inte prioriterade under denna tid var min träning. Jag brukade träna minst tre dagar per vecka och nu gjorde jag ingenting samt att stressen ökade för att hinna med allt skrivande. Jag levde vid datorn eller så åkte jag 10 mil tur och retur för att hjälpa mina barn.


Jag är glad att jag hade några samtal med min coach under denna tid samt att jag försökte prioritera mig lite genom att delta i några kurser på nätet via Health Integrator. Jag hade dock svårt att fokusera helt. Jag var nog inte heller helt ärlig varken mot min coach eller mot mig själv. Jag stod och stampade vad gäller vikt och försökte använda mig att några strategier jag och min coach kommit fram till. Hon försökte verkligen hjälpa mig. Jag hade bara en massa annat i mitt huvud som tog min tid, ork och uppmärksamhet. 


Då kom första smällen, ett uppföljning av HbA1c som var ordentligt förhöjt, eller rättare sagt, hade skenat. Jag kände att min kropp inte mådde bra samt  att jag hade symptom på förhöjt blodsocker. Jag kämpade med mig själv och insåg en dag när jag hade hälsosamtal med mina egna patienter att jag ljugit för mig själv hela tiden eller agerat ”struts” trots att jag borde vetat bättre som sjuksköterska.


Jag tog kontakt med min vårdcentral och bad om hjälp. Health Integrator eller läkare som vidimerade provet,vilket var avvikande hade även de skrivit remiss till min VC. Jag fick tid fort. Nytt prov igen med HbA1c som visade ytterligare stigning i värde.


Jag vet att jag sa till dem jag mötte när jag kom till min vårdcentral att ” Det här kommer bara behövas under en tillfällig tid”. Förnekelse på hög nivå. Jag skämdes så fruktansvärt över att jag misslyckats så kapitalt med min hälsa.


Jag tyckte det var jobbigt att höra läkaren prata om alla riskerna och sedan vad som vad planen framöver. Jag vet ju allt detta...... Allt kändes som ett enda stort misslyckande men någon gång under besöket tändes ändå en lite låga ”jag ska minsann visa dem” tänkte jag, men visste inte hur jag skulle starta denna resa mot ett bättre mående. Jag hade under flera år funderat på att göra en magsäcksoperation, men rädd för de risker som ingreppet ändå innebär efter att ha arbetat på en kirurgavdelning för bukkirurgi. Jag hade läst i studier kring ett läkemedel som hade haft ett snarlikt resultat som efter en magsäcksoperation. Tänkte för mig själv, skulle detta verkligen kunna fungera för mig? Tänkte, det vore för bra för att vara sant.


Jag fick börja med antidiabeticum metformin. Sen började min resa med Rybelsus 7mg som mitt läkemedel heter. Ozempic var restnoterat på oviss framtid. Jag märkte direkt att min aptit minskade och jag hade illamående på morgonen. Jag har haft svårt att få till balansen i mitt blodsocker över dagen eftersom hungern var så gott som obefintlig men jag kände att min ork trytade lite på jobbet. Jag behövde vara mer fokuserad och orka arbeta även efter lunchen.


Jag blev även skickad till en dietist via vårdcentralen, men det visade sig vara ett stort skämt i mina ögon. Jag hade ett möte inbokat med min coach sedan tidigare vilket kändes bra. Jag behövde verkligen stöd här, vilket jag också fick. Med stöd av min coach samt de olika kurser och föreläsningar jag blev rekommenderad, framförallt flera om kost av Kristina Andersson (Näringsfysiolog). Då började allt så smått falla på plats.


Jag började minska i vikt och dessutom ganska fort i början. Jag minskade en tallriksstorlek på samt valde att använda frysta grönsaker till en början samt olika proteiner. Jag blev fort mätt så det blev att lägga till ett mellanmål.


Sen kom sommaren och arbetsbelastningen på min arbetsplats blev tuff, jag som skulle arbeta hela sommaren behövde få in mer motion för att orka. Jag bestämde mig för att använda min motionscykel i hemmet samt lägga till styrka. Det blev cykling  fyra dagar per vecka med styrketräning. Jag började med 30 min och innan semestern var jag uppe i 40 min 1,6 mil samt styrketräning på detta.

Efter min semester så återupptog jag träningen direkt och fortsätter även än idag med samma tempo. Min räddning, jag är piggare, smidigare i kroppen samt märker att min kognitiva förmåga är återställd. Mitt senaste möte med min coach gav mig ytterligare ett perspektiv då jag insåg att jag lagt till mig ett ”straffbeteende” vad gäller ”kalorier in och kalorier ut”. Det gjorde mig lite skrämd då jag möter denna problematik i mitt arbete. Vi gjorde upp en planering för detta också. Det blev verkligen ett wake up call för mig. 


Jag har lärt mig hur mycket om mig själv samt hur jag behöver äta för att hålla mig mätt en hel dag. Reflekterar med mig själv vad som varit bra samt vad jag kanske behöver ändra på. Det som även varit svårt är att få med mig min make på min hälsoresa då han är den som gör maten i vårt hem. Detta fungerar bättre och bättre.


Det går inte att ändra ett beteende på en gång eller en vecka eller en månad. Det kommer ta tid och jag ser detta inte som en ”kvickfix” utan en förändring som ska fungera framöver. Jag unnar mig sötsaker om jag blir sugen på det, vilket inte händer så ofta idag eller rättare sagt mer sällan.


Det är en sådan glädje när min omgivning noterar att jag gått ner i vikt. Det är en lång resa kvar men den känns inte lika motig längre. Motionen har blivit ett behov jag inte vill eller kan vara utan. Jag har per dags dato gått ner 17kg varav 12cm i midjan sedan start den 22/1-23. Jag kommer fortsätta med Rybelsus framöver, kanske försöka minska på metformin i takt med att jag går ner i vikt.


Med stöd från min coach och tydliga mål kommer min hälsoresa bli lättare. Jag kommer aldrig riskera en höjning av mitt blodsocker igen. Jag vet om riskerna och kommer inte blunda för dem, aldrig mer!


Jag har ett mål vad gäller vikten så resan fortsätter. Jag avslutar med att berätta att jag klarade av min magisterexamen med bravur och arbetar idag som specialistsjuksköterska på en psykiatrisk öppenvårdsmottagning.


Finns det någon som har frågor, funderingar eller är i behov av lite ”pepptalk”, när det gäller viktminskning? Jag är mer än gärna behjälplig om ni anser detta lämpligt.

Mvh Ulrika Westerdahl


För Ulrikas kontaktuppgifter, tveka inte att höra av dig till oss på Health Integrator support@healthintegrator.se.


94 visningar2 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla
bottom of page